the sad and the good

sitter och gråter för att min älskade lilla kisse for till ett bättre ställe inatt. för andra kanske det låter som en mindre värdslig sak och inget värt att fälla tårar för. det är svårt att förstå om man själv aldrig haft ett husdjur. han var ingen katt utan han var en av familjen. han hade egen stol vid matbordet, sin plats i soffan och sina egna små rutiner som vi andra fick respektera. han talade om när matskålen var tom och när det var dags att bli utsläppt. en bästa vän uatn att han någonsin sa något.

nu till något mindre tråkigt. beroende på hur man väljer att se det. om x antal veckor befinner jag mig på småländsk mark igen och kommer att stanna där. mitt namn skall klistras fast på dörren. packningen har börjat och karln har lovat att komma med bil och hämta mina viktigaste saker och mig såklart. han funnit att den passion som krävs för att klara min utbildning inte riktigt är så stark och att jag är sugen på att utforska andra områden. den är rolig och framförallt så lär jag mig otroligt mycket men den är inte mitt-i-prick. så jag kastar in handduken, letar jobb och tar nya tag till hösten och tror att det kommer att bli klockrent!

Gucci for president

avlämnande

Jag la ner det där med att uppdatera varje dag. Har alldeles för mycket att göra. Nu förstår jag med varför alla tycker att juristprogrammet är jobbigt. Man blir överröst med sidor som ska läsas och konstiga uttryck som man ska kunna (på latin dessutom, culpa vad e de bra för till exempel). har spenderat dagen med att ta mig igenom kapitlet om arbete på annans egendom och försöker banka in allt i mitt huvud och få det att stanna där.

Har under senat dygnet kommit underfund med något. När jag är hemma vill jag inte åka därifrån. men när jag väl kommer hit till mitt andra hem, västkusten, så har jag inga problem med att vara här. Jag vill inte lämna det ena för att det känns så jobbigt. Det är just det där tillfället när man äker som är jobbigt. Bara man kommer iväg så går det bra. Några tårar sedan är man på banan igen. Tror aldrig jag kommer att lära mig det heller.

På fredag bär det av hemåt igen och det är skönt men fasar redan för hemfärden. Och vet redan nu att den kommer att  bli sådär jobbig, lika jobbig som den alltid är. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för det, men så tänker jag på mannen som jag faktiskt åker hem för att träffa och inser att han är värd det.

Gucci for president // Isabella